Avskedsbrev

David Ringbäck tidigare känd som Seron:
MBMA-lyssnare och andra intresserade: Jag ska fatta mig så kort som det går.

I onsdags (27/9) mötte jag Gud. Nej, det är inget galet skämt, ej heller något billigt reklamtrick. Jag gjorde verkligen det. Uppvuxen i en kristen familj fick jag en naturlig barndomstro men när jag kom upp i tonåren började jag tvivla och ville leva mitt eget liv. Utan inblandning av någon gubbe i himlen. Det var då jag började rappa.

Hiphop blev min Gud å all min energi och uppmärksamhet gick åt till detta. Felet var att jag inte blev den människa jag skulle vilja vara.

Alla mina tankar kretsade runt mig själv å mina texter. Visst kunde jag väl bry mig om andra människor men jag blev helt enkelt för självupptagen.

Jag tyckte det var mer än kul å rappa. Det var mitt allt och jag skulle hur lätt som helst kunna sätta mig å skriva en ny text. Det skulle säkert vara hur roligt som helst. Saken är bara den att jag inte tror att det är det som är meningen med mitt liv. När Gud kom till mig i onsdags gjorde han det med erbjudandet om att jag skulle få följa honom och den väg han berett för mitt liv. Jag var helt enkelt tvungen att bryta med allt det som tidigare bundit mig och hindrat mig från att leva det liv som är rätt.

Det är inte hiphop i sig som får mig att sluta. Att rappa är absolut ingen synd eller fel men det har bara blivit så tydligt för mig att det skulle och hade kommit i vägen för min relation med Gud. Jag tror att jag nu kan få vara med å tjäna andra människor och inte bara mig själv.
Att böja sig för något som är högre än en själv är svårt för de flesta människor att förstå. Särskilt om det innebär att man måste sluta med något som man älskar att hålla på med och verkligen har talang för. Men för mig handlar det om något mer än att bara sluta att rappa. Jag tror på ett liv efter detta i gemenskap med Herren, Jesus Kristus. Det är det värt att offra allt för. Inga props i världen snuddar den frid det innebär att släppa in honom i ens liv.

Vidare vill jag påpeka att det här inte på något sätt beror på bråk inom MBMA. Det här beslutet tog jag i min ensamhet, helt opåverkad av andra människor. Det är ett helt personligt val.

Intellektuella kan få tolka det här hur dom vill. Folk kommer att idiotförklara mig och har gjort det. Jag kräver inte förståelse. Jag hoppas bara att jag genom att berätta detta så här kanske kan få någon att tänka efter lite. Jag hoppas även att det framgår i det jag skrivit att jag inte på något sätt bagatelliserar hiphop-kulturen och dömer alla er som tar del i den. Fortsätt att breaka, måla, rappa, deejaya, recensera, marknadsföra o.s.v. men sök i alla fall sanningen av hela era hjärtan. Det är värt det!

Om ni nu orkat läsa detta vet ni nu anledningen till att jag hoppar av MBMA och min musikkarriär. Jag önskar samtliga av mina tidigare kollegor, alla jag nånsin arbetat med och alla ni andra all lycka i era karriärer och liv.

Kontentan av det här brevet är i alla fall att Seron är död och att en ny människa är född.
FRED!
/David Ringbäck tidigare känd som Seron.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Organism 12s avskedsbrev till Seron:
Ja, vad säger man? Hur ska jag börja? Vart ska jag vända mej? Hur ska jag kunna greppa detta? Vad ska jag förklara? Jag får väl göra såhär, jag griper tag i det första som kommer upp i mitt huvud och får spåna på ifrån det...

Seron har lämnat MBMA! Fy fan vad det känns värdelöst. Jag kan ju inte ljuga och säga att jag är glad för honom, jag är glad för honom, samtidigt som det känns otroligt lumpet att förlora en vän på detta sätta. Jag har givetvis inte förlorat honom som om han skulle ha dött, utan jag har förlorat honom på ett sånt sätt som gör att jag kommer aldrig att kunna spela in med honom igen. Jag kommer aldrig få festa, röja på nåt sunkigt hotell rum efter en spelning med honom, jag kommer aldrig få freestyla med honom och ännu värre, det som gjorde att han stod så nära mej är borta... rappandet & musiken i sig!

Personen som i princip lärde mej och rappa och har rappat med mej i snart fem år, har helt plötsligt tagit ett steg åt sidan, kanske till och med två steg. Jag önskar honom verkligen all lycka i framtiden, och hoppas VERKLIGEN att han har funnit det som gör honom lycklig här i livet, det som gör att man kan slå sig ner i en fåtölj och bara känna, "fy fan vad skönt att jag lever!".

Jag vill verkligen ringa honom och skälla ut honom för att han slutar rappa. Säg åt honom att han är en idiot, men samtidigt så kan jag inte göra det. Han har ju redan förklarat varför för mej. Seron, eller David Ringbäck som han numera heter, kommer ALLTID att vara Sveriges, om inte en utav världens bästa emcees. Lyssna bara på hans verser på "Ekkorn Satt I Granen", hans vers på "MBMA", eller fan, lyssna på allt han gjort, så hoppas jag att ni förstår hur duktig denna man var och är! Jag kan ju bara var glad att jag har hört allt han spelat in, allt material som tyvärr aldrig kommer att få en chans att nå massorna. Alla punchlines, rim och hans attityd på alla dessa låtar är otroliga.
Jag tycker synd om er alla.

Att David slutar rappa har tagit jävligt hårt på mej, jag blev skit ledsen när jag väl insåg att han inte drev med mej. Fast att David slutar betyder inte att Mobbade Barn kommer att lägga av. Vi kommer att fortsätta precis likadant, om inte ännu hårdare och i en ännu snabbare takt. Och för att få det sagt, så är det lika bra att jag säger det direkt. OM, och bara OM, MBMA skaffar en ny medlem, så kommer den personen inte att gå med i kollektivet för att fylla upp Davids plats eller på något sätt försöka ersätta den. Den personen, vem det nu än är, kommer i sådant fall gå med i kollektivet för att VI vill det och för att vi tycker om den personen och för att den personen passar in. MBMA har aldrig sagt att det ALDRIG kommer att komma fler medlemmar. Och nej, ni kan sluta spekulera vem det är, för det finns INGA SOM HELST tankar om att ta med en ny medlem just nu.

David, du är nummer ett och kommer alltid att va det, och du är alltid välkommen tillbaka till MBMA, och jag hoppas verkligen att du gör det en dag! Nu skulle jag behöva avsluta detta på något fint sätt, fast jag vet inte hur. Så det får helt enkelt bara sluta här...
Din vän, Johan Hellqvist 1/10 2000

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

PSTQs avskedsbrev till Seron:
Jag förstår ingenting. Att folk på olika sätt försvinner från ens liv har man ju varit med om innan. Jag har aldrig varit med om att en nära vän försvinner och låter en annan vän berätta det för mig. Hade jag ens fått en personlig påringning kanske jag hade kunnat smälta det snabbare. Det känns som att man inte var värd att få veta. Tack. Å andra sidan, tack för vad du gav oss. Jag respekterar ditt val men det är fruktansvärt svårsmält. Att äta blyvikter. För din egen skull hoppas jag att valet du gjort är det rätta. Rent egoistiskt hoppas jag att du har gjort fel val, inser det och kommer tillbaka. Han är försvunnen, det som gjorde oss till vänner verkar inte finnas kvar. Vänner blir man över gemensamma värderingar. De värderingarna verkar inte existera längre.

Troligen är det ingen mening att säga vad folk sagt till mig som reaktion på det som hänt, eftersom det inte verkar viktigt längre. Låt mig låta bitter, jag är bitter. Men det är bara ena sidan av mina känslor. Jag försöker komma ihåg allt bra, allt roligt. Man måste följa sina egna känslor, och det hoppas jag innerligen att David gör. Fan. Inget går ihop. Inte ens en liten förvarning, inte ens en konfirmering av vad som hänt i efterhand. Jag önskar dig allt väl David, om du tänker på det vet du att det är sant. Jag är bara helt ur balans just nu. Jag vill att du ska bli en så bra människa som du vill bli, det vill jag verkligen. Jag hade gärna velat förstå också.

För mig, och detta menar jag, var Seron den bästa rapparen Sverige skådat. Jag är inte intresserad av kvantitet, jag är intresserad av kvalitet. I mina ögon har ingen levererat en så konstant ström av kvalitet som Seron gjorde. Det finns för många exempel och jag vill inte ens bli nostalgisk nu. Jag vill inte ta något från någon annan, jag tycker bara att det är så.

Det viktigaste för mig är ändå att chansen till vänskap så fort försvann. En sådan inspirationskälla sinade så fort. En så bra människa har bestämt sig för att vara en annan människa, någon annanstans. Jag önskar att det går väl. Jag önskar att du kan se dig i spegeln med ett leende på läpparna varje dag. Jag önskar att all den inspiration och energi du har kommer till användning.
Jag saknar Seron.

Ta hand om dig David.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Leos avskedsbrev till Seron:
En jycke för lite, det är det det känns som. Nästan kusligt att läsa en vers jag tillägnat honom redan innan han bestämde sig för att lägga ner...

"Prova Seron!! testa Seron!! provocera honom!!
bevittna en kemisk affekt av testosteron!!
Ett strontiumhund, med fångst i mun springer på stan
bortrövad av en konstig John-Blund som barn
fräter garn, med peptiska syror som kungsvatten
domnar bort i epileptiska yror, vaknar i brunsparken
svamlar om elektriska hydror av tungt vatten
fredlös, nån har inte betalt hans hundskatt än...
Alla barnen sjunger "Äpper päppel pirum parum"
Sen ser om Seron sen skriker de "äckel päckel!" sen drar om
han plockar en Kemetyldunk ur kylen, lunkar mot solnedgången
nedgången, medan Keneln ylar bakom honom, saknar honom,
ett jycke utan husse och matte på eget tycke
jagar lussekatter, bussar sig själv in i rabatter..."

...Längre hade jag inte kommit. Faktum är att jag, precis dagarna innan han beslöt sig för att vika av, tänkte ringa upp karln och dra raderna för honom i syfte att göra nån sorts låt av det.
Nått annat hann före.
Jag kommer sakna den jäveln. En av mina bästa vänner och Sveriges genom tiderna bästa funkmusiker. Jag vet, nu lät jag som en lillgammal musikrecensent, men faktum är att jag inte stött på nån som så instinktivt vet hur fånken ska dras. Dagarna efter avhoppet har gått i grumlighetens tecken minst sagt. Både jag, Petter, Johan, och säkert ett hundratal till drog i backen totalt, bildligt sett, när vi fick fakta serverad.

Vi respekterar hans beslut, vilket i sig känns som ett slitet uttryck just nu, men det är vad fan det handlar om. Fast en del av mig är till och från ganska förbannad måste jag erkänna. Han måste ju lurat sig själv och oss andra ett tag. Ni som sett Seron live, tänk efter: Har ni nånsin bevittnat en sån total musikalisk hängivenhet samlad i en ca 180 cm lång tonåring? Det var uppenbart att han älskade det han höll på med. Denna ilska är väl något jag får ta itu med på något sätt. Jag hoppas att detta 100% engagemang går till något som han anser nyttigare än att, i täta intervaller, lägga några av Sveriges bästa och tajtaste rap-rader.

Om han nu tror att han inte gjort något gott under denna tid, så lurar han sig. Jag har sällan, med undantag för resten av mbma och några andra typer jag växt upp med, blivit så inspirerad av en människa. Alla i mbma och alla som Seron skrivit/spelat in/kört med vet vad jag pratar om. Jag tror heller inte ni kan förneka den underliga känslan av lugn som ofta lägger sig när han träder in i ett rum. En jävligt behaglig atmosfär, bekväm att skriva texter i. Detta är ett saknat element i mitt och andras liv som nu istället blivit historia. Hoppas dock att något består.
Leo Ruckman